-
Skam den som ger sig
Nytt år och snart har februari gått, känns som att tiden flyger iväg! Jag hinner inte med, och jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Men, jag har äntligen tagit mig för att fixa med lite bilder som jag tog i december. Det känns som att börja om från början, med allt nytt och vad allt det innebär. Men skam den som ger sig! Jag SKA bara fixa detta, vill ju komma igång igen, om än i mindre skala än förut. Jag är ju inte ute på dans lika ofta längre, och därför kommer det inte bli lika mycket scenbilder som förut. Kanske hittar jag andra motiv att fota, det får tiden/motivationen utvisa.
Annars så kämpar jag på med mitt mående som går fram och tillbaka, ni som vet ni vet… Jag har fått in någon form av träning, 2-4 ggr i veckan är jag på gymmet på morgnarna innan jobbet och försöker väcka kroppen lite. Mitt mål med träningen är väl inget mål, mer än att jag behöver orka med jobbet och stärka ryggen som skulle bli som ett S om jag inte tränar den. Och skulle resultat visa sig på något annat vis är det bara ett plus 🙂 Dock så har jag en liten paus nu igen, då kropp/knopp sa ifrån och behövde all vila som går att få.
Bilden nedan är på Kjellez, från spelningen på Fyris i Uppsala, i början på december 2022. Resten från den kvällen finns på Kringeltokans Foto på Facebook.
Nu ska jag packa väskan inför morgondagen, beroende på nattsömnen så ska jag försöka ta mig till gymmet imorrn igen. Det känns i kroppen att det varit en paus nu, så jag hoppas på en natt med bra sömn.
-
Ett jävla skitår
Ja… Det kan man väl säga att det varit för min del i alla fall. Sedan okt-nov förra året så har jag och min familj förlorat tre personer i släkten. Moster Inger gick bort förra året, älskade älskade Pappa gick bort 19 maj i år och idag för tre veckor sen så gick Moster Lena bort…
Inger och Lena hade vi inte så jättemkt kontakt med, men de var ju ändå släkt. Efter pappas begravning så hade mamma lite kontakt med Lena, de hördes av ibland. Mammas småsystrar liksom, även om de nu var äldre så var det ju så. Mamma har nu två syskon kvar i livet, även de yngre än henne. Och i måndags var jag rädd att jag och mina syskon skulle förlora även mamma innan detta år är slut… Tänk er känslan och rädslan i mig när jag ser mamma åka iväg i ambulans med blåljus och sirener, till ett sjukhus som ligger nån mil eller två hemifrån… Panikkänslan i mig steg, men jag fick samla mig för att kunna köra efter och möta upp på akuten.
Sedan visade det sig att det inte var någon fara, och mamma fick komma hem i tisdags. Hon mår idag helt ok och känner inte av något. Men tänk ändå, känslan man hade i måndags… Fyy fasen.. Den vill jag slippa på ett bra tag nu, tack!
Min kropp börjar säga ifrån, och jag som har börjat träna lite igen…. Det får stå på paus ett tag nu, tills jag känner att jag orkar… Jag vill ju! Men det får ta sin tid det tar, jag måste återhämta mig nu och orka med jobbet också. Jobbet som tar mycket energi såhär års, ni som vet, ni vet…
Nåväl, julen står för dörren och jag ska försöka blicka framåt. I början på nästa år så hoppas jag komma igång med detta igen, att skriva här i bloggen/på sidan och börja med lite redigering. Jag börjar ju känna ett sug efter fotandet igen, den långa pausen kanske börjar gå mot sitt slut? Vi får se, tiden får utvisa och jag tänker inte stressa fram något. Tog ju lite bilder förra veckan, men har inte kikat på dem än. Kanske blir under veckan som kommer, om lusten faller på 🙂
Ha det fint under jul och nyår alla därute, vi kanske hörs igen innan året är slut!
#kramtillallafina
-
Inte så snabb…
Jag är inte så snabb i vändningarna märker jag, så även ni skulle jag tro. Vi är inne i mitten av Juli månad och senaste inlägget skrev jag i slutet på december. Finns inte så mycket att säga om det, mer än att lust och ork har inte funnits att ta tag i saker som inte är så viktiga. Det har varit en tuff vår och början på denna sommar, så datorn har stått oanvänd ända sen jag köpte den, trots min glädje över att jag kostade på mig ett sånt dyrt inköp. Det är tom dammigt på skrivbordet, så jag måste skärpa mig med att sitta vid datorn. Då kanske jag kommer ihåg att städa på skrivbordet….. *S*
De som känner mig vet ju vad jag går igenom nu, och jag tänker väl som så att jag kanske försöker komma igång med bloggandet igen nu, under semestern. Detta som en del av min terapi, det kan vara skönt att få skriva av sig lite tänker jag.
Min käraste pappa somnade in i maj, och jag har väl inte riktigt fattat det. Eller fattat har jag väl gjort, men det känns ändå konstigt. Jag har känt mig tom, avtrubbad, det är svårt att få ord på sina känslor och tankar. Pappa var ju en lika stor, om inte större älskare av dansbandsmusik, som jag är. Det var ju han och mamma som gjorde att jag fick upp ögonen för hela denna kulturskatt när jag var liten. Ni vet, på den tiden fanns ju I afton Dans på lördagarna, när det sändes live från olika danskvällar och då åkte mattan och köksbordet undan, så det kunde dansas hemma i köket. Där föddes ju mitt intresse, och det finns fortfarande kvar även om det är lite vilande just nu. Jag har liksom inte haft lust, inte känt att det varit lika roligt som jag tyckt förut. Kanske det är så för att jag vet att pappa hade velat vara med. Men det kanske han ändå är, på ett hörn?
Första semesterveckan har gått åt att försöka landa, att ta det lugnt och vila. Det har inte varit så jättekul väder, så det har blivit mycket tv-tittande och sovande faktiskt. Jag har försökt umgås lite med mamma också, vill finnas där för henne så mycket jag bara kan nu. Imorgon ska det inte bli så mycket bättre väder, så det lutar åt att bli en hemmadag med städ och fix. På tisdag blir det stranden förhoppningsvis med syrran, och på onsdag en dag på Tunanäs camping (Mörkö), där en annan syrra jobbar och styr det mesta, då tar vi med oss mamma också.
Nedan kommer en bild från Rethymnon, där jag var sommaren 2019 med en av mina systrar. Drömmen om att få åka utomlands igen lever vidare…. Det är ingen vidare kvalitet på bilden, då jag inte har något riktigt program än. Men den får duga.
Tack för att just DU har läst, lämna gärna en kommentar. 🙂
