Att få skriva av sig…

Nu har det varit en sån där lång paus igen, de kommer ganska ofta. Men det är som så att jag orkar liksom inte engagera mig så mycket längre, det får ta sin tid tills jag har orken och lusten tillbaka. Självförtroendet ligger inte så högt, jag har höga krav på mig själv och stressar upp mig mer än nödvändigt. Tur att jag har kollegor på jobbet som fångar upp mig och ser att jag behöver lugna mig, säger till mig att ta det lugnt och andas. <3

Det är så mycket tankar om allt och ingenting… Känslor som snurrar runt. Alla (mer eller mindre) vet om min privata situation, i alla fall de jag känner och som jag berättat det för. Jag har funderat kring om jag skriva något om det, och känner väl att det kanske kan vara bra. Det är bra att få skriva av sig ibland, även om det kanske blir lite för privat. Men jag tror inte att pappa tar illa vid sig av det, då de flesta redan vet.

Det är nämligen så att min pappa är sjuk, han blev diagnosticerad för några månader sen med matstrupscancer. Detta efter nästan ett år med hormoner som han äter för prostatacancer som han strålades för, förra sommaren. Dessa hormoner ska han äta ett drygt halvår till. Han har nyligen avslutat en väldigt tuff strålbehandling, fått mat via sond och för en dryg vecka sen slapp han sonden som ändå bara gick sönder. Nu försöker han äta vanlig mat, om än i små mängder. På onsdag ska vi få veta resultatet av den senaste röntgen, jag förväntar mig det värsta även om vi fått positiva vibbar av en gastroskopi som gjordes i samband med att sonden togs bort. Sen oroar man sig också för mamma, hon har ju fått dra ett stort lass hemma med allt vad det innebär, och hon är inte helt kry själv… Jag försöker stötta så gott det går, men känner också att jag måste tänka på själv och mitt mående också. Har ju också sju syskon som försöker visa sitt stöd för mamma och pappa.

Ni vet nu, kanske förstår varför jag inte är ute på dans så ofta längre, har tröttnat lite på det också. Inte bara på grund av pappa och allt kring honom, utan pga andra orsaker också.

Jag skriver inte detta inlägg för att ni ska tycka synd om mig, jag skriver detta för att få skriva av mig.

Ikväll väntar en sällsynt danskväll på hemmaplan, Fernandoz spelar på Trombon. Jag tänkte gå ner och lyssna lite, kanske blir nån bild eller två. Kameran hänger med, men sen får vi se hur det känns.

Ha en fortsatt fin danshöst alla!

ps. Köp gärna ett armband här för att stötta alla som brottas med denna skitsjukdom. ds.

 

 

Continue Reading

Ekorrhjulet…..

Det nya året är inne på sin tredje vecka, och allting bara går i ett, känns det som. Skulle behövas lite ledighet snart, känner jag. Lite mer än några dagar, tänk om man hade någon som kunde sponsra en utlandsresa till värmen, det vore drömmen…

Man får kämpa på, och försöka hitta de små glimtarna i livet som gör att man orkar… Mina glimtar är de få tillfällen jag kommer iväg på dans och får träffa lite annat folk än kollegor och kunder, min familj och alla syskonbarn och familjens nytillskott; mitt äldsta syskonbarns första barn. Familjen växer och består av mina sju syskon (varav 5 har en partner), föräldrar, 11 syskonbarn, ett syskonbarnbarn (säger man så?) Musiken betyder väldigt mycket också, man lyssnar när man är ledsen och nere, man lyssnar när man är glad och uppåt. Nästan hela tiden så är spotify eller stereon på.

Mitt fotointresse är ju också en glimt i livet, som ibland glimmar till lite extra. Speciellt när man får frågan från något band om lite bilder. Senast i raden är Donnez som blev förevigade efter spelningen på Trombon, på Trettondagsdansen. Vi passade på när scenen var nästan tömd, och det blev lite improvisation. Det är fortfarande en ovan situation för mig, att fota och försöka instruera hur de ska stå. Nu är dessa killar så vana vid att bli fotograferade, så de visste själva och kom med idéer, tur det! Bilderna har hamnat på deras FB-sida, och deras personliga profiler på FB. Det finns även på andra ställen har jag sett… Skoj att få förtroendet, speciellt när självförtroendet inte är på topp…

Nedan ser ni en bild från detta tillfälle, en lite annorlunda bild som jag faktiskt gillar. (lägger alltid upp mina bilder i litet format, mest p.g.a. praktiska skäl)

Donnez

 

 

Continue Reading

Stryker ett streck…

Detta året som snart är slut, kommer att gå till historien som ett av mina sämsta år… Mycket negativt som har hänt, och det känns inte som att det är på väg att vända, snarare tvärtom… Jag vet inte hur jag ska ta mig ur allt det negativa som händer runtomkring och nära mig. Försöker att tänka positivt, men det är inte lätt!

Ett glädjeämne som närmar sig är att jag snart ska bli gammelmoster (ujj, låter gammalt), när mitt äldsta syskonbarn får sitt första barn i början på Januari, och min syster blir farmor. Alltså, det känns som att det var igår som han låg på min mage och sov… Och nu ska han bli pappa. Stort! Jag fick förfrågan om att fota lite bilder på honom och hans tjej, vi gjorde slag i saken igår. Fotograferingen kändes ovan både för dem och för mig, jag är ovan vid att fota porträtt och de är ovana vid att bli förevigade på bild. Men jag tror att vi lyckades få till några fina bilder iaf. När jag fått klartecken från dem så visar jag ett par bilder på FB.

Ha en fin kommande vecka!

Continue Reading
1 2 3 5